Ett 1-procentsmål innebär att staten lägger 1 procent av BNP på högre utbildning, vilket är genomsnittet i OECD. Sverige lägger ca 0,7 procent av BNP på högre utbildning (exklusive forskning och utveckling). Fackförbundet SULF har beräkna att finansieringen per student har minskat med en tredjedel sedan 90-talet. Om finansieringen återställdes till 90-talets nivåer skulle den nå ca 1 procent av BNP.

Ett samlat anslag innebär att lärosätena kan använda forskningsmedel för att bedriva utbildning och utbildningsanslag för att bedriva forskning. Det skulle kunna innebära att lärare vid utbildningstunga lärosäten fick mer forskningstid och att forskningstunga lärosäten kan lägga mer resurser på utbildning. Idag råder vattentäta skott mellan de två anslagen och även om ett lärosäte har sparade anslag så får de inte använda dem till den andra delen av verksamheten.

När anslag i statsbudgeten räknas upp sker ett automatiskt avdrag. Produktivitetsavdraget baseras på antagandet att verksamheten hela tiden kan bli mer effektiv. Men över tid har avdraget lett till att högskolan har förlorat ca 13 miljarder kronor de senaste 30 åren. Som en konsekvens av detta har svenska studenter numera näst lägst antal lärarledda timmar i hela Europa, enligt undersökningen Eurostudent.

Andelen direkta anslag motsvarar 40,5 procent av lärosätenas totala intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå. Det innebär att 59,5 procent av forskningsfinansieringen söks i konkurrens. 2025 konstaterade Statskontoret att konkurrensutsatta forskningsanslag innebär att enskilde forskaren behöver vara mer involverad i ekonomiadministration, redovisningar, och anställningar än vad medarbetare vid andra myndigheter behöver. Såväl SULF som SUHF har uttryckt att det råder en obalans och att andelen basanslag skulle behöva öka för att möjliggöra större långsiktighet.

Den akademiska friheten omfattar både forskning och utbildning. Idag har forskningen ett grundlagsskydd medan utbildningens frihet bara skyddas genom högskolelagen. Studenter ska också omfattas av den akademiska friheten, vilket har slagits fast av både FN:s råd för mänskliga rättigheter och länderna inom Bolognaprocessen, inklusive Sverige.

I examensordningen anges examensmålen för högre utbildning. Vissa utbildningar har stor målträngsel, vilket gör det svårt att hinna med fördjupning. Det blir även svårt för lärosätena att lägga till nya relevanta utbildningsmoment och för studenterna att påverka utbildningens innehåll.

Examensordningen beslutas i dagsläget av regeringen, vilket gör det enkelt för politiken att detaljstyra utbildningarna. Genom att överföra ansvaret till en myndighet, minskar möjligheten till långtgående politisk styrning av den högre utbildningens innehåll.

Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) är en flaskhals inom flera yrkesutbildningar, samtidigt som de är ett obligatoriskt inslag som fastställs i examensordningen och alltså måste finnas med i utbildningarna. En del studenter blir tilldelade en VFU-plats på annan ort, vilket leder till ökade kostnader för resor eller dubbelt boende under VFU-tiden. En del lärosäten hjälper till att täcka sådana utgifter, men ofta behöver studenterna själva stå för kostnaden.

Boendekostnader är de flesta studenternas enskilt största utgift. Det nuvarande bostadsbidraget är begränsat till barnfamiljer och unga under 29 år, vilket betyder att äldre studenter utan barn inte kan ta del av bidraget. Ett sätt att komma till rätta med detta skulle vara att låta CSN administrera ett särskilt bostadsbidrag eller bostadstillägg för studenter inom studiemedlet. En sådan lösning skulle dessutom möjliggöra högre nivåer, exempelvis genom att bostadsbidraget kombinerades med en extra lånedel. Men den avgörande frågan är alltså ifall studenter oavsett ålder eller boendesituation ska få tillgång till bostadsbidrag eller ett motsvarande stöd.

Idag kan studenter vara sjukskrivna på heltid. De får då behålla studiemedlet och får skriva av studielånet för en period de varit sjuka. Det går dock inte att vara sjukskriven på deltid (annat än under mycket speciella omständigheter som de flesta som blir sjuka inte lever upp till). Det innebär att studenter som har viss studieförmåga ändå måste pausa studierna helt och hållet. Utredningen om tryggare och effektivare studier föreslog 2018 en möjlighet för studenter att vara sjukskrivna på 25, 50, 75 eller 100 procent (SOU 2018:9).

Studiemedel för studier på högskolenivå beviljas för högst 240 veckor, vilket motsvarar 12 terminer. Denna gräns har inte justerats trots att många utbildningar blivit längre, exempelvis genom att de flesta ettåriga magisterprogram har gjorts om till tvååriga masterprogram. Även läkarutbildningen har blivit längre.

En sådan regel skulle göra det möjligt att få tillbaka återbetalda förbrukade veckor med studielån. Den som har betalat tillbaka delar av sin studieskuld skulle få nya studiemedelsveckor.

I dagsläget måste studenterna aktivt bedriva studier för att få studiemedel. CSN har tolkat det som att de inte kan betala ut studiemedel för veckor då det inte bedrivs någon undervisning. I praktiken kan lärosätena alltså inte lägga in lediga veckor under läsåret, på grund av reglerna för studiemedel.

Tidigare kunde nyexaminerade studenter få A-kassa under tiden de sökte jobb, men den möjligheten togs bort 2007. Genom att exempelvis jämställa studiemedel med förvärvsinkomst så skulle studenter kunna få a-kassa under en period efter studierna.

Det statliga stödet till studentinflytandet infördes 2010, som en kompensation för minskade medlemsintäkter, i samband med att det blev frivilligt för studenterna att vara medlem i en studentkår. Under åren 2021-2025 fick studentkårerna ett statsbidrag om totalt 55 miljoner kronor i syfte att finansiera studentkårernas kärnverksamhet. Från och med 2026 har nivån sänkts med 20 miljoner kronor och ligger idag på 35 miljoner kronor.

Statsbidraget till studentkårerna räknas i nuläget inte upp automatiskt, vilket innebär att det varje år förlorar i värde.

SFS har föreslagit att det inrättas ett nationellt studerandeskyddsombud. Ett nationellt studerandeskyddsombud skulle kunna stötta studentkårer och studerandeskyddsombud på lärosätena, samt sprida kunskap om studenters arbetsmiljö inom högskolesektorn och till enskilda studenter. Funktionen skulle också kunna främja ett ökat samarbete mellan de olika aktörer som arbetar med studenters arbetsmiljö.